Det är inte mycket skrivet på svenska om bolognesen.
Det här är det som jag hittat.

På italienska finns några böcker, om du vill ha namn och författare kan du kontakta mig.

SÄRLING FRÅN BOLOGNA

Bolognesen är den stora bichonfamiljens särling. Trots att den i våra dagar är en stor raritet, är den säkerligen minst lika gammal som sin släkting bichon frisé, som har gått mot en ny renässans.
Bolognesen har anor från 1200-talet, och ännu tidigare, och har många drag gemensamma med de andra i bichonfamiljen (malteser, havanais, bichon frisé och andra); långa pälsar, vågiga, lockiga, krusiga eller raka, huvuden som inte är alltför långa, breda hjässor, uttalade nackknölar och väldefinierade stop. Nosarna är välutvecklade och avrundade med svarta nosspeglar, ögonen är stora och runda, öronen är högt ansatta och hänger ned. Kropparna är längre än mankhöjden och bröstkorgarna är djupa med väl avrundade revben. De har alla högt ansatta svansar, plymiga och glada bärs de över ryggen.
Det är ingen tvekan om att de alla har ett gemensamt ursprung i länderna runt medelhavet, men raserna hade tidigt väl definierade raskaraktäristika som skiljer dem åt. Bolognesen har fått sitt namn från Bologna i Italien. Den skattades högt för sin skönhet och intelligens och hölls högt i kurs av Bolognas adelskap. När dessa höga herrar fördrevs från sin stad förde de med sig sina hundar och slog sig ner på ön Malta. Med maltesiska sjömän fördes bolognesen vidare till olika hörn i världen, bla till Sydamerika.
Från 1300-talet och framåt var rasen mycket omtyckt i europeiska hovkretsar och avbildades ofta som svart-vit, men bolognesen av idag är rent vit utan tecken. Många berömda personligheter höll sig med en liten bolognese under 15-1700-talet. Kung Philip II av Spanien hade bolognese, liksom Katarina den Stora som också födde upp rasen. En av dåtidens "trendsetter", madame de Pompadour, fick en bolognese av en beundrare och den lilla hunden förorsakade rena epedemien vid Ludvig XV:s hov ~ alla hovets damer ville genast skaffa en likadan!
Huset Medicis medlemmar lät sig avporträtteras tillsammans med sina bologneser och dessa små hundar förmedlades också som gåvor mellan Europas furstehus under denna epok.
FCI har registrerat rasen som italiensk och dess oerhört välskrivna och detaljrika standard på 7 A4-sidor kan väl vara en fingervisning om att rasen tidigt varit föremål för planerad avel.
Till temperamentet skiljer den sig markant från de övriga släktingarna som är glada och livliga hundar medan bolognesen är mer allvarlig och reserverad, den är lugn och ägaremedveten och en typisk enmanshund, mycket tillgiven och lojal mot sin ägare. Den har alltid skattats högt för sin eminenta vaktförmåga och har en utmärkt hörsel.

Signalement:
Bolognesen liknar mest en ganska högställd och gleslockig oklippt bichon frisé. Den har ganska högt ansatta öron, stor svart nosspegel, mörkt ockrafärgade runda ögon, halvlång nos och dito hals. Pälsen är lång mjuk och rent vit utan tecken eller nyanser, klorna är svarta. Storleken är för hanhundar 27-30 cm, tikar 25-28 cm och vikten 2,7-5 kg. Den är för sin storlek ganska lätt i kroppen.

Utdrag ur
Dvärghundboken-Allt om dvärghundar
Författare Lisbeth Ch. Sigfridsson
Utgiven på Nya förlaget 1983
ISBN 91 970099 11

BOLOGNESERHUNDEN

liknar i det allra närmaste malteserhunden, men har något rundare hufvud och litet längre fötter; svansen bär icke så långt hår, och hårbeklädnaden är icke så mjuk som hos maltesaren. Färgen är hvit, gulaktig, grå eller svart.

BOLOGNESE
~ en "naturlig" raritet i bichon-familjen ~

Bolognesen är bichonfamiljens naturbarn. Oavsett sällskap eller sammanhang är apparationen densamma. Fjärran från hårfönar och saxar har bolognesen, alltsedan den gjorde sitt intåg i hundrasernas historik, kännetecknats av ett tufsigt, opolerat, närmast vildvuxet utseende.

AV ÅSA LINDHOLM, TEXT

Det kan nog klia i fingrarna på en hundtrimmare vid anblicken av en bolognese, men det gäller att hålla fingrarna i styr. Ren och tovfri ska den vara, men mer avancerade frisyrer är bannlysta. Här har vi en hund, som förmodligen i högre grad än andra raser, har behållit sitt utseende oförändrat genom flera hundra år. En tuff, rufsig, närmast rå "look" är rasens signum. Rakfönad och klippt skulle bolognesen förlora halva sin identitet.

Stor hund i litet skal

Men även om den ymniga, från kroppen utstående pälsen, är speciell för bolognesen är det än mer som skiljer den från bröderna i den dvärghundsfamilj vi kallar bichon.
"Stor hund i liten förpackning" är en sliten klyscha i
rasbeskrivningar, men i bolognesens fall har den relevans.Trots att rasen inte mäter mer än maximalt 30 cm över manken, finns i denna lilla hundkropp ett mod som inte står någon like efter. Det får sägas vara fullt vedertaget att största skillnaden mellan bolognesen och dess närmaste släktingar är den dådkraft den besitter. Den kastar sig inte om halsen på främlingar, den kan förhålla sig avvaktande till nya miljöer men i farans stund axlar den sitt ansvar och försvarar sin familj mycket övertygande. På så sätt kan man hävda att den mentalt har flera "urhundsdrag" bevarade. Den frigjorda, okonstlade pälsen står i absolut samklang med sin bärares sinne.
Bolognesens vaktförmåga bidrog sannolikt på sin tid till dess popularitet bland Italiens ädlare stånd. Med säkerhet var den sin parfyrmerade och i brokigt siden utstyrda ägarinna trogen i vått och torrt, och skulle en perukklädd friare bli för närgången var bolognesen en effektiv dämpare av de hetaste känslorna.

Mod och dåd

Att rasen bistår sin ägarinna (och säkert även husse om så skulle vara fallet) berättar en historia från modern tid.
Två kvinnor på resande fot genom Europa hamnade sent en kväll på centralstationen i Bern. Genom diverse missöden hade reskassan tömts i förtid. Hotellrum fanns inte råd till, de var hänvisade till en natt på stenbänkarna i vänthallen. Förutom bagaget hade de på färden med sig den ena kvinnans bolognese-hane. Han var känd som folkkär, snudd på överväldigande tillsammans med människor vilket skilde honom från den gängse rasnormen. Ganska snart gavs denna lilla vita ulltott dock tillfälle att visa att han till hundra procent var en äkta bolognese ~ och det inte bara till utseendet.
Kvinnorna hade inte suttit länge på de kalla bänkarna i den dragiga hallen förrän de utsattes för uppvaktning av ett slag de helst önskat slippa. Situationen var mycket obehaglig. En tillkallad polis ryckte endast på axlarna och hävdade att stationens bänkar hur som helst var långt säkrare än de i stadens parker. Det fanns inget annat att göra än att sitta kvar och hålla hårt i pass och plånbok.
Kvinnornas utsatthet var uppenbar och de tedde sig alltmer som lovligt byte för hungriga ficktjuvar. Men när det slutliga närmandet, efter flera rekognoserande lovar, skulle sättas in hände något oväntat! Den lilla hunden som lojt vilat i sin mattes knä, hoppade vigt ner på golvet, vände sig mot angriparen, spände kroppen, sänkte huvudet och lät höra ett avgrundsvrål. Tjuven och de båda kvinnorna blev lika förvånade. Bolognesehanens egen ägarinna hade aldrig tidigare sett denna sida hos sin hund, och den illvillige angriparen hade knappast heller väntat sig motstånd av en vit bomullstuss.
Förövaren kom snabbt på andra tankar och gav sig därifrån. Resten av natten bevakade bolognesen med stort allvar sitt ressällskap och ingen släpptes i närheten av de båda kvinnorna. Visserligen hade de knappast bekvämt, men de kvarvarande timmarna förflöt ostörda.
Väl hemkommen efter sin strapatsrika resa återgick bolognesehanen till sitt vanliga godmodiga och gladlynta jag. Aldrig mer syntes spår av den furie som väckts till liv i den schweiziska natten.

Tydlig skillnad

Berättelsen lär oss två ting: Oavsett hur lika en oklippt bichon frisé och en bolognese kan framstå (och det ska förmodligen till en verklig expert för att ta fasta på och känna igen de rasspecifika särdragen) är det två hundar med mycket olika karaktär och egenskaper. För den oinvigde kan det tyckas onödigt att särskilja två så likartade hundar, inte minst med tanke på den ringa popularitet bolognesen röner i jämförelse med bichon frisén, men för rasens vänner har den en plats på den kynologiska kartan som till hundra procent har fog för sig.
I dagsläget för bolognesen en tillvaro i skuggan av de andra små vita hundarna av medelhavsursprung, men en gång i tiden var den högsta mode bland de välborna. Sitt tidigaste ursprung delar bolognesen med de andra medlemmarna i bichonfamiljen, men redan på 1100-talet tycks rasen ha utformats och haft sitt fäste i den italienska staden Bologna. Den uppskattades för sitt tilltalande utseende och sitt godmodiga lynne och hade en given plats i de finaste salongerna. Sin verkliga höjdpunkt nådde rasen under renässansen. Den betraktades som en värdefull gåva kungligheter emellan. Florentinaren och bankmannen Cosimo de Medici lär ha skänkt åtta bologneser som diplomatiska presenter till lika många av de mest framstående handelshusen i Bryssel. Filip II, kung i Spanien under 1500-talets senare hälft, blev så överväldigad av de bologneser han fick sig tillsänt från hertigparet d´Este att han i sitt tackbrev hävdade att "dessa små hundar är de mest kungliga av gåvor för en kung".
Den franske mätressen och kulturprofilen Madame de Pompadour var enligt källorna bologneseägare och ingen mindre än Katarina den stora av Ryssland lär ha ägnat sig åt uppfödning. Kejsarinnan Maria Theresia av Österrike (regent fr. 1765) var så förtjust i sin bolognese att hon vid dess död lät stoppa upp den. Enligt rykten finns den att beskåda på Naturhistoriska museet i Wien.
Tack vare sina prominenta ägare finns flera oljemålningar utförda av storheter som Titian, Goya och Bruegel som förutom ädla hussar och mattar också avbildat högt älskade knähundar, med all säkerhet bologneser.

En sällsynthet

Efter uppgång följer i regel fall, så ock för bolognesen. Under slutet av 1800-talet minskade dess antal kraftigt, under större delen av vårt århundrade har den ansetts som mycket ovanlig. En ljusning och intresseökning märks först runt 1970. Samma årtionde kommer de första hundarna till Sverige, närmare bestämt till ryska ambassaden i Stockholm, men ingen av dessa har lämnat några avelsmässiga spår. År 1988 tog Pernilla Glumstrand, kennel Voila, in en tik från Danmark. Detta var den första bolognese som registrerades hos KENNELKLUBBEN. Än så länge bedrivs uppfödning i mycket ringa omfattning, och sedan rasen nyintroducerades har 277 hundar registrerats (1988-2002). Den handfull uppfödare som är engagerade i rasen är till mångt och mycket tvingade att söka avelsmaterial från andra länder, och för bolognesens del har de öppna gränserna varit en stor vinst.
Även om Bolognesen idag finns i hela Norden, i USA och England, på kontinenten och i flera andra länder, uppgår troligtvis dess totala antal till inte mer än ett par tusen exemplar.
Med ett insiktsfullt uppfödararbete, där inga hinder ~ varken ekonomiska eller praktiska ~ får stå i vägen för rasen fromma, är den uppenbara risk bolognesen tidvis löpt att för alltid försvinna överkommen.

Detaljrik standard

Medan bichon havanais har en standard av mycket summariskt slag, omfattande en sida allena, är standarden för bolognese bland de mer utförliga och tar fyra och en halv sida i anspråk.
Under rubriken "Helhetsintryck" kan vi läsa att "rasen ska vara liten, substansfull och kompakt med lång, fluffig och rent vit päls". En bolgnese ska ha en kvadratisk kroppsbyggnad, dvs mankhöjd och kroppslängd är desamma, till skillnad från bichon frisén som är lätt rektangulär.
Andra uttalade olikheter mellan de båda raserna hittar vi bla i halsen, som är längre hos bichon frisé, likaså är vinkeln i hasleden mer uttalad och förbröstet mer markerat. Vi finner också en mer uppdragen buklinje hos den fransk/belgiska hunden. Bolognesen har å sin sida ett tydligare stop och ögonfärgen önskas en schattering ljusare, standarden kallar färgen mörkt ockra.
Medan bichon frisé är en livlig och lekfull hund beskrivs bolognesen som "måttligt aktivS. Den är tacksam att sysselsätta men ställer inga höga krav på aktivering. Ett lagom rörligt familjeliv passar utmärkt och får bolognesen vara tillsammans med sin "flock" är det nog för att den ska må bra.

Hemkär

I litteraturen framställs den ofta som en utpräglad enmanshund. Det tycks stämma så till vida att bolognesen ofta väljer ut en person som favorit, och han/hon hamnar i en klass för sig på topplistan. Det hindrar inte att den också är mycket knuten till hela sin familj och det är typiskt för den att vara hemkär. Fördelen med den starka bindningen till de närmaste människorna och hemmet är att bolognesen nästan aldrig behöver koppel (men jaktstadga och lokala ordningsregler gäller också den!). Jaktlusten är ringa, vallinstinkten snudd på obefintlig. De många århundra-dena som sällskapshund har satt sin prägel på rasen. En bolognese vill först och främst vara med sin ägare. Övriga aktiviteter kommer i i andra hand.
Rasens lite lugnare väsen medför att den som vuxen inte är särskilt road av lek och stoj. Visst kan den skutta efter en boll om ägaren verkligen insisterar, men det är en eftergift åt en kär matte/husse. Bolognesen är för värdig och för "cool" för att ge sig hän i vild yra. Följaktligen har den heller inga tendenser att stressa upp sig.
Nu kan man kanske förledas tro att bolognesen är en tråkmåns, men de som är bekanta med rasen hävdar att den snarast är motsatsen. Idérikedomen är stor, påhittigheten när det gäller att nå ett mål imponerande.

Avvaktande

I sitt umgänge med främlingar är rasen ofta avvaktande, snudd på reserverad, och den har inget eller mycket litet intresse för människor utanför familjen. Ger man bolognesen tid att själv inleda bekantskapen har man den snart sittande i knät. Är man däremot klumpig och talar fel "hundspråk" avstår bolognesen från närmanden. Det är värt att notera att rasen varken uppträder med rädsla eller aggressivitet. Den dådkraft som bolognesen besitter hämtar näring ur självtillräcklighet och inre styrka. Inför ett hot viker den inte undan.
Generaliseringar i fråga om olika rasers karaktär är vanskliga att göra. Det finns alltid individer som uppvisar ett beteende rakt emot det i standardens skissrade. I bolognesens fall lär vissa blodslinjer, framför allt de som utvecklats i Östeuropa, vara livligare och lättsinnigare i attityden till nya människor än de västerländska hundarna, som av många uppfattas som mer klassiskt tillbakadragna, värdiga med ett stänk av melankoli. Inom det svenska avelsarbetet strävar man efter en balanserad allians mellan de båda karaktärstyperna.

Pälsvård - jojomen!

Bolognesen har många poänger för den som står i begrepp att välja sin allra först hund. Förutsatt ett ting ~ att pälsen, som ska se vildvuxen och yvig ut, ändå sköts.
Tottigt tufsig och fluffig visst, tovig och smutsig däremot inte! I och med att pälsen ska vara "rent vit utan fläckar eller nyanser" duger det inte att låta bolognesen gro igen och vara lortaktigt grå eller gul. Regelbundna bad i genomsnitt var tionde dag är att rekommendera, då ska hela hårmanen kammas och borstas igenom. Varje uppfödare har sitt eget recept på hur vårdens bäst går till. Många föredrar att aldrig borsta en smutsig hund, andra skulle inte drömma om att ställa en hund med tovor i badet. Några förordar daglig kamning av sällskapshunden som inte behöver spara mängder av päls för utställning. De som är mer rädda om stråna gör det mera sällan, men kombinerar det då med ett bad. Gemensamt för alla goda bologneseägare är att de inte låter så lång tid förflyta att det bildas tovor.
För att bolognesepälsen ska få sitt specifika utseende får den självtorka.
Det återstår ännu att se om de uppfödare som tagit sig an rasens fortsatta framtid lyckas konsolidera den typmässigt och i kvalitativt hänseende. Även om bolognesen är lättuppfödd och sund får den ändå sägas vara svåravlad pga den heterogenitet som råder. Uppfödarna bjuds på en del exteriöra överraskningar, inte minst storleksmässigt.
För den som vill ha en liten hund som sitt diminutiva omfång till trots besitter en hel del "storhundsegenskaper", torde inte ett par centimeter plus eller minus i mankhöjd ha någon betydelse. Bolognesens trofasthet och vänliga lugn uppväger dem till fullo!